fi_logo2_150px.jpg

—  Januari 2014 — 

Nytt från Frankrike

Här följer France Info, Expatrias traditionella nyhetsblad på svenska. Det händer som vanligt en hel del på den franska arenan. Det är mönster vi känner igen, t.ex. politiska ledare som rasar i popularitet när de försöker vidta nödvändiga men impopulära åtgärder. Och fransmän som högljutt protesterar mot maktens påbud.

Som vanligt tar vi också upp en del annat smått och gott för frankofilen inom oss. 

 

Viner till salu

Den franska regeringen tar till drastiska metoder i den ekonomiska krisen: 1 400 flaskor vin ur premiärministerns vinkällare säljs. Flaskorna har givetvis lagrats under optimala förhållanden. Bland de mer prestigefyllda vinerna kan nämnas lådor med Château Mouton Rothschild från år 2000 och en flaska Romanée Conti från 2004, den sistnämnda för toppriset 5 500 euro.

Det hela har ett visst drag av politisk poängplockning från president François Hollandes regerings sida, man visar att man delar de ekonomiska umbärandena med folket. Det var något av en akilleshäl för företrädaren Nicolas Sarkozy, som flera gånger blev påkommen med lyxkonsumtion. Redan då president Hollande tillträdde skar han demonstrativt ner ministerlönerna för hela regeringen, samt även för egen del.

Uppoffringarna har dock inte hjälpt, François Hollandes popularitet har rasat till oanade bottennivåer, se artikeln om presidenten nedan.


En allt mer impopulär president

François Hollandes presidentvalskampanj 2012 framstod som rätt udda för många utanför Frankrike. Många EU-länder i grannskapet kämpade med allvarliga ekonomiska problem som krävde tunga nedskärningar, höjda pensionsåldrar, etc. Även Frankrike hade stora ekonomiska obalanser, men det märktes inte nämnvärt i Hollandes kampanj. Nedskärningar och besparingar nämndes knappt, desto mer hördes löften om guld och gröna skogar, och t.o.m. sänkt pensionsålder för vissa.

I maj 2012, fanns det många icke-socialistiska bedömare - även bland företagsledare - som välkomnade Hollandes valseger. Nicolas Sarkozy hade efter hand slirat åt höger för att locka Front Nationals väljarkår, men misslyckats. Han hade kommit in som ett yrväder, med uppdraget att ruska om det franska etablissemanget och trotsa de korporativa egenintressena. Av detta blidde det dock bara en tumme. Fransmännen sade sig vilja ha djupgående förändringar. Men det visade sig att de menade djupgående förändringar för andra fransmän. Inte för egen del.

Sarkozy hade också fått en stor del av befolkningen emot sig genom ett impulsivt ledarskap och en förtjusning i glittrande symboler för rikedom. Hans förkärlek för förmögna vänner sågs av media och många fransmän som nyrikt och okänsligt för befolkningens väl och ve.

Hollande blev otroligt nog socialistpartiets kandidat, sedan huvudkandidaten Dominique Strauss-Kahn ertappats med byxorna nere, både bokstavligt och bildligt talat.

Många liberaler som hoppades att Hollande var rätt man, trodde att det nu äntligen skulle bli en omstrukturering av Frankrike. I Frankrike sägs det, att det til syvende og sidst bara är vänstern som kan genomföra reformer. De socialistiska väljarna och fackföreningarna opponerar sig i slutändan inte och det svaga kommunistpartiet och den revolutionära vänstern har inga alternativ.

Nu skulle Hollande, en metodisk och analytisk man, bestiga tronen. Han hade en briljant studiebakgrund vid tre elitskolor: Science Po, HEC och ENA (där han kom ut som nummer åtta i rangordning). För en fransman kompenserar de studieresultaten det mesta.

Hollande har dock aldrig varit särskilt karismatisk. I valkampanjen klädde han ut sig till François Mitterrand. Kläderna var för stora. De generösa löftena, den klatschiga skatten på 75 % för höginkomsttagarna, inrepeterade grandiosa gester och tonfall, allt var trots allt bara en valkampanjs överdrifter - en förutsättning för att bli president.

Sedan skulle allt kalkeras på Mitterrands första mandatperiod, men bättre: Efter ett första år av symboliska reformer för att tacka för vänsterrösterna, skulle omvandlingsarbetet börja. Ingen fransman hade bättre än Hollande analyserat den franska industrins höga pålagor och fallerande konkurrenskraft. Ingen president hade sedan 1974 balanserat statsbudgeten. Hollande skulle våga ge sig på underskotten.

Visst behövdes det en tränad svajmastartist för att lyckas med detta. Vem kunde i så fall vara bättre skickad än François Hollande, som i elva år hade hållit samman socialistpartiets alla falanger?

Nu gick det inte så, snarare tvärtom. Hollande har på rekordtid lyckats med att få alla politiska grupper och sociala skikt emot sig. De åtstramningar och nedskärningar han talade tyst om under sin kampanj har han inte kunnat undvika, Frankrikes svaga ekonomi har tvingat fram åtgärder. Hollandes popularitet har fallit till runt 20 %, bottennivåer som ingen tidigare fransk president lyckats nå.

Först och kanske främst har Hollande inte setts förkroppsliga den auktoritet och utstrålning, som fransmännen förväntar sig av sin president. Försynens man skall beundras, hatas, fruktas, och fascinera ett helt folk. En kortväxt korsikansk Napoleon Bonaparte eller en lång asketisk general de Gaulle från Lille, formen kan vara olika. Gemensamt är kraft, personlighet, övertygelse – men också strategiskt tänkande och en vision för Frankrike. En gemensam, mobiliserande framtid måste målas upp. Dramatisk och förståelig. Makten har inte bara en teknisk funktion, utan kanske främst en symbolisk. Hollandes finurliga trixande och kompromissande imponerar inte på fransmännen.

Den nordiska modellen med samförstånd är möjlig, eftersom det i regionen finns en gemensam värdegrund. Var och en jämkar samman sin åsikt med de andras. En verklig paradgren i konsensus-Sverige. Frankrike ser dock inte ut så. Det är ett land där diametralt motsatta uppfattningar ständigt bryts mot varandra, där en stark ledare måste besluta.

Att hålla konselj med den ultraliberala justitieministern, Christiane Taubira och den auktoritäre inrikesministern Manuel Valls. Att i sin regering innefatta miljöpartister med idealistisk världssyn, som inte drar sig för offentlig kritik av regeringens åtgärder, samtidigt med den näringslivsvänlige finansministern Pierre Moscovici, leder snabbt till en oläslig politik. Ett halvt steg framåt, två steg tillbaka.

Att minska budgetunderskottet är en nödvändighet efter 40 års ständigt liv på krita. Ingen blir populär på det. Men åtgärderna har reducerats till nära nog dagliga skattehöjningar på allt som rör sig. Vreden stiger bland befolkningen. ”Ärlig skattebetalare” knyter näven. Man hör allt oftare: ”Det här kan bara inte fortsätta!” Men de strukturella reformerna blev för besvärliga för att ens påbörjas.

Vad händer nu? I fransk politik kan ingen räknas ut innan han är död, brukade den subtile François Mitterrand säga. Presidentval blir det inte före 2017. Innan dess är det kommunalval i mars 2014 och europaval i juni samma år.  Socialistpartiet förväntas i båda fallen få katastrofala siffror.

Men den borgerliga oppositionen i UMP lär inte heller se fram mot valen med någon större entusiasm. De slits sönder av interna ego-dominerade ledarskapsstrider och har inte presenterat någon trovärdig politik. Segrare skulle i dagens läge kunna bli Marine Le Pen och hennes Front National, Frankrikes motsvarighet till Sverigedemokraterna och Sannfinländarna. Front National har blivit ett allt mer salongsfähigt parti, vars opinionssiffror fortsätter att peka uppåt. Ett perspektiv som lär hindra president Hollande från att upplösa nationalförsamlingen och ordna nyval.

 


Högskatteländerna Frankrike och Belgien

De nordiska länderna har länge haft rykte om sig att ha världens högsta skatter. Särskilt Sverige, som länge legat på ett skattetryck (totala skatter som andel av BNP) över 50 %.

Visst ligger Norden fortfarande högt, men numera är det Danmark som har världens högsta skattetryck, 48,0 %. Sverige har under Alliansregeringen lyckats få ner skattetrycket till 44,3 %, vilket ger en fjärdeplats i världsstatistiken, strax före Finland med 44,1 %. Norge ligger på sjunde plats med 42,2 %.

Däremot har både Frankrike och Belgien lyckats klättra förbi alla nordiska länder utom Danmark, de ligger på en delad andraplats med 45,3 %. I eurokrisens spår har många utsatta länder fokuserat på kostnadsnedskärningar i den offentliga sektorn. I Frankrike och Belgien har fokus mera varit på vilka skatter som kan höjas, och följderna blir förstås ett högre skattetryck.

Trenden ser inte heller positiv ut, särskilt för fransk del. Den här statistiken, även om den är färsk, avser 2012. Regeringen Hollande har kommit med många nya skattehöjningar under 2013, som lär visa sig i form av ett ännu högre skattetryck när ny statistik kommer om ett år.

T.ex. Tyskland ligger på 37,6 %, Storbritannien på 35,2 %, Spanien på 32,9 % och Schweiz på 28,2 %. Även Kanada, som av många amerikaner brukar betraktas som en slösaktig välfärdsstat med höga skatter, ligger inte högre än 30,7 %, USA ligger på 24,3 %. 

Rödluvornas revolution - en skatt för mycket för Bretagne

Röda luvor på 25 000 arga demonstranthuvuden, i leden både facket och företagsledare. Brinnande betalstationer för lastbilar. Högar av blomkål på motorvägarna.  De keltiska invånarna i Bretagne, Frankrikes västra halvö, säger ett flammande nej till franska statens betalsystem för lastbilstransporter.

De röda luvorna symboliserar inte franska revolutionen 1789, där Bretagne stod på kung Louis XVI sida, utan - det handlar ju om Frankrike, där historien alltid är levande - år 1675 då Bretagnes bönder i röda luvor gjorde uppror mot Ludvig XIV:s skatt, för att finansiera kriget mot Nederländerna.

President Sarkozys regering tyckte 2008 att de hade hittat ett sätt att få in pengar för att bygga ut tågnätet och minska lastbilarnas slitage på landsvägar och natur.  President Hollande, med Frankrikes miljöparti i regeringen, fortsatte arbetet med denna vägskatt, Ecotaxe kallad. Som så ofta i Frankrike är systemet överkomplicerat, med differentierade tullar för totalt 1 500 mil, med en ny registreringsenhet i varje lastbilshytt. Det blir 600 000. Och kameror över hela Frankrike. Kostnaden för åkerierna skulle öka med 3-4 %, varav en del skulle kunna återfaktureras till stormarknader. En verklig ”usine à gaz”, som fransmännen säger - komplicerat som ett oljeraffinaderi.

Men det var att glömma de beslutsamma Bretagnarna, som inte har snabbtåg och som ligger långt bort från Paris, dit deras fisk, ostron och färska grönsaker körs till affärer och restauranger.  Alla nya skatter som fallit över medborgarna, under år 2013 hela 40 miljarder euro, har fått vreden att stiga som det bretagniska tidvattnet, och detta blev den berömda droppen som fick bägaren att rinna över.

Med stor beslutsamhet, bretagniska flaggor och munter protestlusta brände man ner de hatade och dyra metallportalerna över vägarna och hötte med den kollektiva keltiska näven mot centralregeringen.

I Frankrike i dag är detta gnistan som kan tända eld på den nationella krutdurken. Regeringen Hollande backar men avskaffar inte skatten, som behövs så väl i statens sinande kassor.  Bretagne står fast i sitt motstånd. Fortsättning följer, hur vet vi i detta nu inte. Någon enkel utväg finns inte.



Bröstimplantat gav fängelse

Jean-Claude Mas, 74, grundare till Poly Implant Prothèse (PIP), har dömts till fyra års fängelse, 75 000 euro i böter och ett livslångt näringsförbud. Mas anser att den stora mediebevakningen lett till en för hård dom och kommer att överklaga.

Omkring 400 000 kvinnor i 65 länder bedöms ha fått implantaten, som i många fall läckte eller konstaterades ha sprickor. Också i Norden har implantaten använts.  I Frankrike har drygt 16 000 kvinnor fått implantaten bortopererade.

PIP använde bl.a. industrisilikon i en del bröstimplantat. Vissa av deras implantat har visat sig innehålla ett vävnadsirriterande ämne i väsentligt högre grad än andra implantat. Enligt Läkemedelsverket i Sverige har PIP:s bröstimplantat nedsatt mekanisk hållbarhet, risken att de spricker är större jämfört med andra silikonimplantat. Läkemedelsverket har därför rekommenderat ca 4 000 kvinnor i Sverige att operera bort bröstimplantaten. I Finland har relativt få PIP-implantat opererats in. 


Fransk lyxindustri i omvandling

Fransk export går inte särskilt bra. Men det finns sektorer, t.ex. inom högteknologi och lyxindustri, som går utmärkt.  Lyxindustrin innefattar många nischer, t.ex. mode, parfymer, smycken och klockor, lädervaror, vin och alkohol och sofistikerade matprodukter.

Pernod Ricard, ägare till bl.a. svenska Absolut sedan några år tillbaka, ingår till viss del i det lyxsegmentet. Men det finns också många mindre familjeägda företag som hantverksmässigt producerar viner, champagner och cognac, som utgör en viktig del av lyxexporten.

Den franska lyxindustrin appellerar till drömmar och visioner, ”the French touch”, som fransmännen vill kalla det. En livsstil som antyds bestå av nätter där man ensam eller behagligt ackompanjerad under stjärnhimlen, vandrar över bron Pont Alexandre III i parisiskt skymningsljus. Alla sköna kvinnor har svävande muslinslängkappor och bär ofantligt stora handväskor i kostbart läder, medan männen bär ett mode som lite obestämt (likt president Hollande) pendlar mellan det italienska och det engelska. Allt omsvävat av en doft av raffinerad parfym och underförstådda osedliga äventyr.

London är nu engång herrmodets stad medan Paris symboliserar kvinnornas charm. Dickens hade rätt om kontrasterna i sin ”Tale of Two Cities”.

Det är dock i Paris som två modemän, konstsamlare och industribaroner i tvekamp möter varandra, herrarna Arnaud och Pinault. Bernard Arnaud med sitt LVMH (Louis Vuitton Moët Hennessy) är nära nog tre gånger större än konkurrenten François Pinault, med det som tidigare hette PPR (Pinault - Printemps - Redoute) men som nu har bytt till det något udda namnet Kering, som skall symbolisera omtanke, ”caring”. Grundarens son François-Henri Pinault är operativ chef.

Dessa två baroner har lyckats bygga upp och förvärva flera olika lyxmärken.  LVMH har Louis Vuitton som flaggskepp i modesegmentet men också Givenchy, Donna Karan och Kenzo. Kering har Gucci men också Yves Saint-Laurent (YSL)och Balenciaga.

Båda grupperna har stärkt sina globala varumärken och koordinerat försäljning och export, samtidigt som man försökt skapa minnesvärda och icke-överlappande märkeskaraktärer med hjälp av kreatörer med hög profil. Ofta ytterst excentriska och inte sällan svårhanterliga engelsmän. Klädda som clocharder (uteliggare som var kända för att sova under broarna i Paris) men med kräsen smak.

En tredje aktör är Hermes, en fristående elegant spelare och pelare i lyxindustrin, ägt av familjen Dumas, som snarast utmärker sig genom gammaldags diskretion.

De flesta franska branscher har stort hopp om att den asiatiska marknaden, särskilt den kinesiska, ska rädda just deras bransch. Bilindustrin, byggindustrin, gruvindustrin, etc. Och naturligtvis även lyxindustrin.

Den kinesiska lyxmarknaden påverkas just nu av ett par olika tendenser. Det första är att den kinesiska regeringen bestämt att alla de dyra gåvor som företagare bugande överlämnat som väl inslagna mutor till sina kollegor och givit offentliga beslutsfattare, ska stoppas. Slut med cognacsflaskor från 1800-talet i kristall, och dammiga vinflaskor där årgångens namn på kinesiska påminde om en magisk symbol för lycka och framgång. Detta har snabbt skapat problem t ex för exporten av lyxklockor.

Den andra tendensen är att de kinesiska konsumenterna går från den första nyrika bling-bling-fasen till mera sofistikerad och diskret lyxkonsumtion. Varumärket skall inte längre skrivas med stora bokstäver på väskor, slipsar och jackor. Detta har ju bland annat varit Louis Vuittons signum.

Nu ska det vara diskret och välgjort, och man vill identifiera sig med det ”gamla Europa”. Detta öppnar dörrarna för diskreta lyxprodukter från Hermes, medan Vuitton plötsligt blivit aningen vulgärt. Arnaud har diskret försökt köpa in sig för att ta över Hermes men familjen Dumas slog tillbaka och stoppade detta försök.

Nu har LVMH-gruppen bestämt sig för att följa denna nya trend och sonen Arnaud har sedan några år tagit över VD-skapet för Berluti, ett klassiskt företag som tillverkat herrskor. Nu har man utökat sortimentet och köpt upp ett annat företag, Arnys, som sysslat med herrskrädderi. Det skall bli diskret välgjord lyx – och priserna kommer att stiga kraftigt. Det är ju en del av varumärkesstrategin.

Den franska lyxindustrin visar vad Frankrike kan åstadkomma med marknadsstrategi, kvalitet och snabb reaktivitet för marknadens förändringar. Låt oss hoppas att detta inspirerande exempel är något som även andra delar av fransk industri kan följa.

 

Zlatan årets man

Efter en och en halv säsong i PSG-tröjan har Zlatan Ibrahimovic verkligen gjort sig hemmastadd i Paris och i Parisarnas fotbollshjärta. Få fransmän har undgått Zlatans framfart i franska ligan, under sitt första år i PSG vann han den franska skytteligan i överlägsen stil och ledde laget till dess första vinst i den franska fotbollsligan på många, många år. Även under sitt andra år leder han den franska skytteligan med 15 mål vid juluppehållet, tre mål mer än nye lagkamraten Edinson Cavani.

Men även utanför planen kammar ”Ibra” hem utmärkelser. Han har utsetts till årets man av modetidningen GQ (Gentlemen’s Quarterly). Tidningen är en modetidning för män och ägs av Condé Nast Publications, som bl.a. ger ut Vanity Fair och Vogue.

Även om Zlatan helst håller sig anonym på fritiden och sällan ställer upp på intervjuer utanför fotbollens ramar, har han ställt upp på en ganska öppen intervju i tidningen GQ. Han förklarar i reportaget att han faktiskt är ganska blyg och att han därför undviker ceremonier där man ska gå upp på scen och prata inför mycket folk. ”Men för en gångs skull ställde jag upp på en intervju eftersom jag gillar tanken på att vara årets man, det ger mig ytterligare en trofé”, citeras Zlatan i intervjun.

 

Intercultural Management

Skillnader mellan fransk och svensk affärskultur, liksom mellan finsk och fransk affärskultur, är betydande. Vid sidan om huvudverksamheten, fransk-nordiska rekryteringar, anordnar Expatria Human Resources därför regelbundet frukostmöten om skillnader mellan fransk och svensk affärskultur i Paris.

Den 28 november 2013 hölls ett sådant frukostmöte på Svenska Klubben i Paris, se närmare http://www.expatria.fr/about-us/news/2013/breakfast-conference/. Längre fram i vår blir det ett frukostmöte om skillnader mellan fransk och finsk affärskultur.

En av dem som föreläst på tidigare frukostseminarier är Anders Fogelström, som arbetar med interkulturellt management och som interimschef. Han har tidigare varit VD i svenska dotterbolag i Frankrike men även arbetat i andra länder. Anders nås på telefon +33 672772454 och på mejladress anders.fogelstrom@gmail.com.

 

Rekryteringar i franskspråkiga länder och i de nordiska länderna

Planerar ni rekryteringar av chefer eller säljare i den franskspråkiga världen eller i Norden? Kontakta då Stefan Palm, Louise Agerman eller Mikko Salmilahti, telefon Expatrias Stockholmskontor +46 8 24 94 24 eller Expatrias Pariskontor +33 9 70 44 88 22. De nås även via mejl info@expatria.fr

Expatria är sedan 25 år tillbaka ledande inom fransk-nordiska rekryteringar. Läs mera om Expatria på www.expatria.com. Förutom rekryteringar av chefer, säljare och ingenjörer rekryterar Expatria även styrelsemedlemmar, t.ex. till bolag som vill expandera på kontinenten.